Jag skriver sällan särskilt mycket här – det är ju bilderna som är det viktiga. Men inte den här gången. Smith & Thell var den sista spelningen jag såg och fotade innan pandemin stängde ner alla evenemang i Sverige. Det var på Katalin i Uppsala (Bilder från den gången finns här: https://esselov.net/smith-thell-i-uppsala/) när jag var där för strålbehandling under 8 veckor. Jag hade hört några låtar, men inte så många och tyckte de var ganska bra. Men att höra och lyssna är inte samma sak. Ända sedan jag verkligen lyssnade på låtarna i samband med den där spelningen har de varit speciella för mig.
Flera av låtarna är mycket personliga betraktelser över att förlora familjemedlemmar och nära vänner i alldeles för ung ålder. Inte minst om Maria Jane Smiths egen syster, som tyvärr förlorade sin kamp mot cancer. Och eftersom jag var mitt i min egen kamp mot den skitsjukdomen träffade texterna mitt i hjärtat. Jag kan inte föreställa mig att man kan formulera ord så utan att själv ha stått mitt i skiten, som anhörig. Det satte ord på min egen ångest och rädsla för att då. Jag tycker själv ofta det låter rätt tramsigt och fjortisaktigt när folk talar om att låttexter betyder något. Men det här är annorlunda. Jag tror man måste ha haft en livshotande sjukdom själv, eller stått bredvid en nära anhörig för att förstå.
Så igår när Anna och jag var vid Gunnebo Slott, i Mölndal, för att se Smith & Thell igen kändes det lite som om cirkeln slöts. Pandemin är inte över, men den har släppt sitt strypgrepp på samhället. Min cancerresa är inte heller över, men ännu så länge är det jag som har överhanden. Mitt hår har växt ut igen och jag mår bra, trots att jag också råkade ut för en svår trafikolycka under tillfrisknandet. Livet ler emot mig, på många sätt. Låten Year of The Young lyfter bl.a. fram vikten av att inte deppa – fokusera på livet och se till att njuta av varje ögonblick. För det är de där ögonblicken som är ditt liv.
Never once has it crossed your mind that life’s too short
And there’s a third person walking behind us
A tap on the back and it’s there to remind us
Life is a blink of an eye ’til you are no more
We just need a full house
And five sixes in a row