Photography by Hans Esselöv

Sweden Rock Festival

Den gångna helgen var jag nere på Sweden Rock igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Kändes egentligen tveksamt om jag skulle åka dit igen – färre och färre av de gamla favoriterna håller fortfarande på – eller ens lever. Men så dök Rainbow upp bland bokningarna och då kunde jag inte låta bli.

Första dagen dök gamla 80-talsbandet Krokus upp. Inga stora favoriter, men gillade några av låtarna när det begav sig.

Krokus

Tyvärr har det blivit svårt att få tillträde till fotodiket. Jag stod på kölista för fotoväst, men det innebär i princip att man inte får någon och är förvisad till publikplats. I synnerhet kvällstid är det ett problem, eftersom kombinationen dåligt ljus och stort avstånd sällan blir bra trots högt ISO-tal. Ett exempel på det är nedanstående bild på Tenacious D. Det var alldeles för mycket folk för att kunna komma närmare.

Tenacious D

Lite samma problem hade jag med Def Leppard, som dessutom hade ett knepigt scenljus, med en gigantisk TV-skärm som bakgrund.

Def Leppard

Lite lättare var det i dagsljus. I bland är det dessutom lite glesare i publiken då, trots stora band.

ZZ Top

ZZ Top bjöd som vanligt på rejält med behåring både i ansikten och på instrument.

På fredagskvällen stod KISS på scenen. Mycket singback, men en rätt kul show som trots kvällstid gav en del bra bilder.

KISS gör entré från ovan.

Trots mycket folk lyckades jag hitta en rätt bra plats att knäppa lite bilder från.

Paul Stanley
KISS
Gott om klichéartade poser 🙂

På lördagen spelade de enda två banden som egentligen kändes viktiga för min del. Först ut var mina gamla ungdomsidoler Saxon.

Saxon

De spelade ganska tidigt, så ljuset var inget problem.

Nytt och gammalt i Saxon.

Därefter väntade Richie Blackmore’s Rainbow. Bortsett Blackmore själv var det tunnsått med gamla bandmedlemmar, men det har ju alltid varit hans band och medlemsbytena har minst sagt varit täta så egentligen var väl allt som vanligt.

Richie Blackmore

Herr Blackmore själv var inte helt enkel att fota då han höll sig i bakgrunden. Han rörde sig sällan fram mot scenkanten, utan stod mest strax framför trummorna. Händerna kunde fortfarande hantera en gitarr, men han är inte de stora gesternas man.

Over and out.

Spelningen var bättre än väntat och nu kan jag bocka av Rainbow från min Bucket List.

Vi får väl se om det blir något mer återbesök. Just nu känns det tveksamt, men det beror som vanligt på bokningarna.

Tack för i år Sweden Rock.